Huset på kullen-Novell

HUSET PÅ KULLEN
Huset är precis så stort som på bilden pappa visade oss. Det ligger i utkanten av det lilla samhället, uppallrat på en kulle. Vart man än tittar ser man granskog. Mörk och tät som i sagorna. Det känns som att bo mitt i skogen. Det är så tyst på kvällarna att man kan tro att alla människor flytt härifrån och bara fåglarna har stannat kvar. Jag fattar inte varför pappa tvunget måste flytta just hit. Tystnaden, brukar han svara. Som kompositör behöver han ha det tyst omkring sig. Stan har blivit för bullrig och gapig. Pappa gör mest filmmusik. Ni har säkert sett filmerna, men kanske inte tänkt så mycket på musiken. Bra i så fall. Musiken ska inte märkas, brukar pappa säga, den är en del av filmupplevelsen, precis som fotot och kamerarörelserna. Jag gillar musik, även om jag inte är musikalisk som pappa, men en sak vet jag: Jag tycker inte om tystnaden. I alla fall inte den här tystnaden.

Huset har fyra sovrum, ett kök lika stort som vår lägenhet i stan, två toaletter, ett gigantiskt vardagsrum och en balkong lika bred som ett fartygsdäck. Vi har kvällssol och om man kisar kan man ana Siljan bakom grantopparna. Huset är perfekt, sa pappa, ett fynd. Vi hade en jäkla tur som fick det så billigt.

Det har sin förklaring. Men det fick vi inte veta förrän det var försent. Vad som är fel med huset. Varför de förra ägarna flyttade härifrån efter bara ett halvår. Varför mina nya klasskompisar tystnade och fick något stelt i blicken när jag berättade var jag bodde. Mäklaren berättade ingenting. Det kanske inte hade spelat någon större roll. Pappa förälskade sig i huset, och som alla vet är kärleken blind.

Men huset älskade honom inte tillbaka.
Huset hatade oss alla.
Särskilt mig.
 
Det började redan första natten.

Jag vaknade av något som rörde min fot. Det var kallt och kändes blött. Jag suckade i mitt halvvakna tillstånd och sparkade efter det som rört mig. Det kunde ju vara en vilsekommen katt, eller Edvin som försökte skrämmas. Det skulle vara typiskt Edvin att göra något sådant istället för att sova som normala människor. Det blöta försvann från foten. Jag rullade över på mage och snodde täcket om mig. En dörr knarrade. Först struntade jag i den, men när den inte slutade, gick jag upp ur min varma säng och följde ljudet. Det kom från vardagsrummet. Jag började gå dit, men stannade. Det finns ingen dörr till vardagsrummet. En rädsla spreds sig som en explosion genom mig. Den var iskall och det kändes som att jag fått en kalldusch. Blött och kallt. Jag tänkte inte på det då. Då skulle jag aldrig gått tillbaka till mitt rum. Men jag flydde till mitt rum när det kom en vindpust från det hållet där det lät som en dörrs gnisslande gångjärn. Precis som att en dörr svängde fram och tillbaka, med jämrande gångjärn. Jag pustade ut under mitt täcke. Allt måste varit en dröm, det hade inte varit på riktigt. Då hördes steg. Jag frös till is. Pappa sov alltid på nätterna, och om han inte somnade tog han en sömntablett och somnade. Edvins rum hade haft stängd dörr, och han hade varit på fotbollsmatch hela dagen igår, och sov nästan vid matbordet när vi åt kvällsmat. Fast, han är  ju lite onormal. Jag intalade mig att det var Edvin som försökte skrämmas. Jag lugnade mig lite, men kunde inte släppa det. När jag hörde pappas tunga snarkningar vid fyra på morgonen, kunde jag äntligen somna.

- Var du inne hos mig inatt? Jag slog mig ner vid frukostbordet och stoppade ner två brödskivor i brödrosten. Edvin tittade bara på mig.
- Nej, jag sov efter matchen. Jag tittade på min lillebror som tryckte i sig en skiva bröd. Pappa satt med en kopp kaffe.
- Hörni, jag måste in till stan och snacka med några som har en ny film på G. Ni får vara ensamma under dagen.
- Jag ska till Simon! Edvin hoppade upp. Han tittade vädjande på pappa. Pappa nickade och Edvin susade uppför trappan till barnens badrum. Jag blev avundsjuk på Edvin.
- Ska du också in till stan? Jag funderade febrilt efter ett bra svepskäl. Johanna var bortrest på Mallorca, Linn hade fått höstens influensa, Sara var barnvakt till sina kusiner.
- Jag kan gå på stan under förmiddagen, sen äter jag på Mc’Donalds eller nåt. Pappa ryckte på axlarna.
- Har du pengar? Jag skakade på huvudet och såg skamsen ut. Pappa suckade och hämtade sin plånbok och gav mig femhundra. Jag tackade och tryckte i mig mina mackor. Sedan borstade jag tänderna och satte upp håret i en praktisk hästsvans. Jag kollade min handväska. Plånboken med femhundringen i, mobilen, block och penna om jag var tvungen att vänta, eller skulle komma ihåg något. Jag rusade nerför trappan. Pappa stod i dörren och väntade. Tyvärr hade Edvin kommit före mig och satt redan i framsätet. Han räckte ut tungan och såg nöjd ut.
- Jag ska sitta fram på vägen tillbaka.
- Det får vi se, svarade Edvin med odräglig röst och lät belåten. Jag var tvungen att tillrättavisa honom med ett slag på armen.

Pappa stannade bilen. Edvin hade redan hoppat av vid Simons hus. Antagligen satt de med Simons Playstation och nördade. Han hade inget själv, så han njöt av att kunna ha kompisar som delade med sig av sina spel. Jag hoppade ut och drog in lukten av avgaser och annat skit som jag var van vid. Jag promenerade i rask takt mot centrum. Först kunde jag gå på H&M och på Panduro hobby. Jag kunde behöva något att pyssla med under höstlovet, och en ny bok. Jag blev upplivad av allt roligt som väntade. Då såg jag en bild av vårt hus på en tidning som låg på gatan. Rubriken berättade att en ny familj flyttat in i huset. Jag plockade upp den våta, smutsiga tidningen. Jag skulle just slänga den ointresserat ifrån mig, när jag såg en mening.

Husets förra ägare flyttade efter bara ett halvår. Men det finns skäl till det.

- Det hördes knarrande dörrar och fotsteg och andra mystiska och fullkomligt helläskiga saker på nätterna. Jag kunde inte bo där, berättar Louis Larsson som bodde där med sin familj innan.

Det sägs att huset är hemsökt, men det tror de flesta inte på.

Jag slängde tidningen ifrån mig, som om den bitit mig. Sedan gick jag, mot centrum. Jag gick in på H&M och provade en tröja, men jag var inte på shoppinghumör och gick därför vidare till Panduro Hobby. Jag köpte några pysselsaker och lite garn. Jag kände mig hungrig och gick in på Mc’Donalds och beställde en hamburgare. Min mobil surrade i fickan och jag tog upp den. Det stod Sara. Jag klickade upp smset.
När flytta du? Du e i tidningen!
Ja vet! Flytta i fredas.  Jag klickade snabbt iväg smset. Det pep till och Sara berättade att hon tyckte det verkade läskigt. Jag klickade in ett svar och åt resten av min hamburgare och lämnade över mitt bord till en familj med två griniga barn som slet i sina Happy Meal och stoppade pommes frites i munnen där de stod. Föräldrarna såg tacksamt på mig och satte sin bricka på bordet.

Jag skulle just ringa pappa och be honom skjutsa hem mig, när jag ändrade mig och köpte tröjan på H&M. Den var mjuk och mysig, perfekt att ha nu på hösten. Pappa kom och hämtade mig vid H&M.
- Du har gjort några fynd ser jag. Han lät glad. Han tänkte att han antagligen slapp stå med mig i en klädaffär, utan kunde vänta tills mamma hade tid att komma och hjälpa mig. Hon bor i en lägenhet i stan. Jag älskar den lägenheten. Innan hatade jag den. Men nu är den ett lyxslott.
- Ja, men jag måste fortfarande ha nya jeans,och tights till min nya kjol. Pappa såg lite mindre glad ut, men han log fortfarande.
- Jag får bra betalt om jag gör musik till den nya filmen.
- Vad heter filmen?
- Något på A... Äh, jag minns inte! Pappa stannade bilen och hämtade upp Edvin. Han satte sig i baksätet.
- Pappa, kan inte jag få ett Playstation? Snällaaaa!? Alla andra har! Han såg bedjande på pappa.
- Inte nu, vi får se. Nå ungar, ska vi åka och köpa pizza? Spisen funkar ju inte än. Det var pappas ständiga svepskäl för att slippa laga mat. Det var bara ibland han orkade laga något. På fredagar var han tvungen. Nu på fredag var han tvungen att anstränga sig mer än vanligt. Mamma skulle komma och äta hos oss. Jag och Edvin var överlyckliga över det. Pappa var mest besvärad.

Jag vred mig oroligt i sängen. Dörren knarrade igen. Pappa hade oljat alla dörrar innan vi la oss, men det hade tydligen inte hjälpt. Regnet stänkte hemtrevligt mot rutan. Jag myste ner mig i täcket och suckade. Inte ens regnets lugna smattrande kunde få mig sömnig. Dörren knarrade. Åh, varför kunde den inte sluta? Jag steg upp och drog på mig min mjuka tröja. Jag gick nerför trappan och fram till vardagsrummet. Då stannade hjärtat på mig. En mörk skugga stod i mörkret. Den tittade inte på mig. Men jag blev vild av skräck. Jag vände direkt och sprang allt vad jag kunde mot pappas rum. Jag brydde mig inte om han blev sur och grinig! Fotsteg kom efter mig. Jag ökade farten ännu mer och tårar av rädsla rann utefter mina kinder. Fotsetgen ökade inte farten, och upphörde helt. Jag vände mig inte om. Jag kunde bara höra andetag. Mina egna flämtande och några andra också. Jag rusade fram till pappas sovrumsdörr och försökte rycka upp den. Den hade fastnat! Jag slet förtvivlat i den, medan fotstegen kom närmare. De tycktes eka genom korridoren. Jag ryckte hårdare i den, och den gick upp med en smäll. Den flög in med ett Pang! i väggen. Pappa flög upp ur sängen. Han tittade sig vilt omkring. Edvin kom också utfarande från sitt rum.
- Vad händer? skrek pappa över våra skrik.
- Den kommer ta oss! Vi kommer dö!
- Det var något som smällde! Huset kommer trilla! Vi kommer dö!  Vi skrek Vi kommer dö! exakt samtidigt. Vi slutade och tittade på varandra.
- Ni är rörande överens, muttrade pappa surt. Huset kommer inte trilla Edvin, och Elsa, vad är det som kommer ta oss? Alla tittade på mig.
- Skuggan med fotstegen! Den kommer ta oss och döda oss! Jag såg vettskrämd på pappa. Edvin började gråta. Pappa suckade irriterat.
- Nej, det kommer inte hända! Vad har du drömt? Har du feber? Pappa kände på min panna. Jag slog undan handen. Pappa såg ändå bekymrat på mig.
- Du är nog lite varm. Då får du stanna hemma imorgon. Jag kände på min panna. Den var inte varmare än vanligt. Bara lite svettig efter språngmarschen. Pappa kunde inbilla sig vad som helst, om det kunde förklara något. Edvin snyftade bredvid mig. Pappa sneglade på klockan. Fem över halv fem. Jag klappade Edvin på axeln, men han ryggade undan när jag ville ge min lillebror en kram.
- Jag vill inte ha feber! Skrek han och hoppade undan. Jag suckade. Sedan gick jag tillbaka till mitt rum. Jag slängde tröjan över min stol och la mig i sängen. jag satte på min Ipod och lyssnade tills klockan blev halv sex. Då gick jag upp. Pappa snarkade i sin säng. Några vedträn låg bredvid den öppna spisen och jag kastade in ett på glöden. Det sprakade lite. Jag gjorde varm choklad och satte mig framför brasan med min nya bok. Väntade på att pappa och Edvin skulle vakna.

Pappa kom ner för trappan. Han gäspade.
- Godmorgon. Idag är det... Tisdag va? Han gäspade igen.
- Nej, det är onsdag. Pappa såg förvånad ut.
Sedan svor han en lång ramsa.
- Jag skulle ju till... Åh, skit! EDVIN! Kom ner nu! Vi kör om tre minuter! Bre en macka åt din bror, fräste han åt mig. Han blir alltid arg när han är stressad. Det hördes en hög smäll på övervåningen. Sedan ett tjut. Jag reste mig upp och flög uppför trappan. Pappa höll på att stjälpa i sig sitt kaffe samtidigt som han knöt skorna. På övervåningen hade Edvins dörr flugit igen. Jag öppnade den försiktigt. Edvins säng låg på sidan och Edvisn ben under den. Jag försökte lyfta sängen. Den var tung, men jag lyckades en centimeter, tre,fem... Tillsist kunde Edvin dra ut sitt ben.
- Vad hände? Jag tittade oroligt på Edvin som hade tårar i ögonen.
- Den bara trillade när jag steg ur sängen, hulkade han och tårarna svämmade över. Jag kramade honom. Sedan kom pappa klampande uppför trappan.
- EDVIN! Vad var det jag sa om tre minuter!? Nu har det gått sju minuter! jag...Åh, vad hände?
Edvin förklarade än en gång vad som hänt.
- Det är huset pappa! Precis som den knarrande dörren i vardagsrummet och skuggan med fotsteg. Jag såg ivrigt på honom. Han såg tvivlande ut.
- Du välte väl sängen av misstag. Tre minuter!

Telefonen ringde. Jag skyndade mig att svara. De där kräsna filmgubbarna kunde tröttna på att vänta en halv minut i telefonen.
- Hej, det är Elsa.
- Hej gumman! Är du hemma? Jag trodde du skulle vara i stan? Mammas röst lät som trygghet. Jag kan inte förklara det på något annat sätt.
- Pappa fick för sig att jag har feber.
- Hur är huset då?
- Jätteläskigt! Det knarrar från dörren i vardagsrummet fastän pappa tog bort dörren dit första dagen! Och igårnatt var det en skugga med fotsteg som jagade mig, och nu på morgonen välte den sängen över Edvin! Jag fick lyfta sängen helt själv! En ton av stolthet kom in sista meningen. Men samtidigt kom en rysning nerför min ryggrad. Jag kunde inte låta bli att se mig omkring.
- Herregud! Är han okej? Vad gör din pappa åt det här?
- Tror att jag har feber.
- Men herregud... Du jag kommer över okej? Jag tar med mat. Hon la på.

Mamma knackade på dörren. jag sprang dit och öppnade. Jag kastade mig i hennes armar och andades in hennes mammadoft. Hon kramade mig. Hon satte pizzan på bordet och vi åt. Jag berättade allt för mamma. Hon lyssnade uppmärksamt. Hon blev blekare och blekare. Telefonen ringde. Jag reste mig och svarade.
- Det är Elsa.
- Hej Elsa. Det är Sophia. Simons mamma. Edvin är på sjukhuset och får sitt ben undersökt. Jag kan komma och hämta dig så att Edvin har någon hos sig?
- Nej, mamma är här. Vi åker dit.
- Då ses vi snart.

Vi gick med raska steg till sjukhustes röntgen avdelning. Edvin satt ner på en stol och tittade glädjestrålande på mamma.
- Hur är det lilla gubben? Gör det ont?
- Nejdå...
När Edvin var klar och hade fått ett speciellt bandage åkte vi i mammas bil till hennes lägenhet. Sedan pratade hon i telefon medan vi spelade Wii. Edvin hade fått känna på min panna och jämföra med sin egen, och kommit fram till att jag var frisk. På kvällen körde mamma oss tillbaka till huset. Mamma kånkade in sin resväska.
- Jaaaaaa! Mamma ska sova över! Jag och Edvin dansade runt henne som femåringar. Mamma skrattade och fångade in oss i en kram.
- Ja, jag ska minsann hitta den knarrande dörren. Pappa blev inte glad.
- Helen, det är inte förrän på fredag du ska komma på middag. Han såg besvärad ut, men hade ett sådantdär fejkat artig ton. Mamma pratade med vanlig röst med honom, bara en liten underton av ilskan om min feber och Edvins ben. Den lät som en frostig morgon.
- Nu har barnen berättat vad som händer i det här huset, och då sover jag över. För barnens bästa. Då gick pappa och lagade mat, för att inte visa mamma att vi brukar äta pizza eller på Mc’Donalds. En timme senare ställde pappa fram lövbiff och potatis. Sedan sprang han tillbaka ut i köket och hämtade såsen och broccolin. Mamma pratade glatt med pappa som verkade lite besvärad. Efter maten tittade vi på Tv. Klockan halvtio sa mamma att vi skulle gå och lägga oss.
- Ja, JAG brukar låta dem gå och lägga sig klockan tio. Pappa såg stolt på mamma som ryckte på axlarna.
- Jag hindrar dem inte. Men vi la oss ändå. Jag och Edvin satt under våra täcken medan mamma berättade en saga. Hon skruvade ner ljuset på lägsta och vi satt och hade mysigt. Pappa kom med varmchoklad. Bara för att visa hur bra han skötte om oss. Vi smuttade på den medan mamma fortsatte sin historia.

När klockan var elva sa mamma att vi skulle lägga oss. Jag och Edvin lunkade gäspande ut från mammas rum.

Jag vaknade som vanligt på natten. Klockan var fem i tolv. Ingen knarrande dörr. Jag la mig bekvämt till rätta. Klockan slog tolv. Den knarrande dörren började gnissla och klaga. Blodet frös i mig. Sedan kom en skugga genom dörren. Den verkade titta på mig. Den kom emot mig. Jag gav till ett skrik. Mamma kom genast rusande. Jag pekade på skuggan som snabbt flydde bort från mitt rum. Mamma såg blek ut. Sedan smög vi ner och tittade på den knarrande dörren som inte fanns där. Mamma blev ännu blekare. Sedan skrek hon till.
- Något kallt och blött tog tag om min fot,kved hon. Jag började nästan gråta. Mamma kramade om mig. Hon sträckte ut handen och kände i luften där dörren suttit. Det knarrade ännu mer. Då gick vi upp och såg hur Edvin kom smygande  från sitt rum. Han kramade mamma.
- Det var en skugga som tog tag om min fot. Det var kallt och blött. Mamma jag vill inte sova där.
- Jag vill inte heller sova i mitt rum,kved jag och höll mig fast i mammas rosa, mjuka morgonrock. Mamma kramade oss båda.
- Vi drar in era madrasser i mitt rum, så sover vi tillsammans. Mamma talade tröstande till oss. Sekunden efter var vi i full färd med att dra ut Edvins madrass. Ingen av oss vågade gå in själva i våra rum. Sedan tog vi min madrass. Mamma la sig mellan oss på golvet under våra täcken.
- Så, tänk er att vi är  i ett stort hus. Blunda. Vi går in genom dörren, det är en stor mahognyfärgad dörr. I hallen står det en staty av ett lejon i marmor. Den är vit och kall. Kan ni känna den? Vi nickade. Mamma fortsatte tberätta om stora rum med kläder, och spel och vindlande trappor som ledde upp till andra enorma våningar. Vi somnade medan mamma berättade om den stora fontänen som stod bland rosor och grönskande buskar.
På morgonen kom pappa in till oss.
- Godmorgon. sa han vresigt. Varför i hela friden sover barnen här? Han såg argt på mamma som var nyvaken. Hon gäspade och sträckte på sig. Dumma pappa som förstör när vi hade det så mysigt här.
- Men paaaaaaaaaaappa du väckte oss! Jag tittade anklagande på honom. Han tittade trumpet på mig.
- Bra att ni har lov, då! Nu kan ju ni sova så länge ni vill medan jag åker och jobbar! Edvin, ska du med till Simon? Pappa fräste åt mig. Mamma såg ogillande på honom.
- Näe. Jag tror jag stannar. Jag tror Lacke skulle hem till Simon och sova över...
- Stanna du med mamma. Pappa hade eldat upp sig riktigt nu. Han klampade ut genom dörren. Jag och Edvin tittade skuldmedvetna efter honom. Vi sprang ikapp honom och kramade honom hejdå. Han såg fortfarande trumpen ut, men verkade lite gladare. Mamma väntade på oss.
- Ska vi ha lite frukost? Mamma gick nerför trappan i sina morgontofflor. Jag och Edvin gick efter henne och vi tittade oroligt på varandra. Pappa hade inte köpt mer mat. Han skulle handla idag, eftersom mamma skulle kommit på middag imorgon. Vi tittade bävande när mamma öppnade det första skåpet. Det är tomt. Nästa, tomt, nästa, ett halvtomt flingpaket. Mamma såg förvånad ut. Utan att säga ett ord gick hon till kylen och öppnade. Ett mjölkpaket, ett paket gammal köttfärs, en ost, smör,och choklad. Köttfärsen åkte ut med väldig fart, och vi åker ut i bilen nästan snabbare än köttfärsen åkte i soptunnan. Mamma kokar av ilska. Hon sitter och pratar argt hela färden in till stan.
- Kan er pappa inte ens köpa mat till er? Vad har ni ätit? Har ni ens SETT ett rostat bröd sen ni flyttade? Stackare, hur har ni klarat er? Ni borde ha ringt mig. HAN borde ha ringt mig! Jag hade kunnat köpa ordentlig mat till er en gång i veckan!
Det hugger till när hon säger rostat bröd. Vi har inte ätit det på minst tre veckor. Pappa tyckte det var onödigt. Jag kan känna smaken av det smälta smöret och O’boyen som vi fick dricka till.
- Vad vill ni ha, gullungar? Mamma tittar på oss i backspegeln.
- Rostat bröd och O’boy! ropar vi smatidigt. Mamma kör oss till sin lägenhet. I det välfyllda skafferiet finns en stor påse O’boy och rostbröd. Medan brödet rostas gör vi varm choklad.
- Dricker du O’boy mamma? Edvin tittar på henne medan han rör i chokladen. Mamma skrattar
- Ibland, men det har faktiskt stått och väntat på er. Edvin ser tyst ner i chokladen. Vi hade inte bott hos henne på flera veckor. Pappa hade flytten, och mamma åkte till London och hälsade på en väninna som hade fått en dotter.  

På kvällen kom pappa hem. Han var blöt efter regnet. Han stirrade misstänksamt på oss där vi satt i soffan med en film och åt popcorn.
- Hur blev det med middagen då? Han tittade surt på mamma.
- Vi åt i min lägenhet. Hemlagad potatismos med korv. Hon betonade ordet Hemlagat. Pappa såg ännu surare ut. Han muttrade att han minsann skulle laga Hemlagad köttfärssås och spagetti. Vi tänkte inte på att pappa öppnade kylen, och började leta.
- Var är köttfärsen? UNGAR! Har ni tagit köttfärsen? Vi suckar. Det är inte lätt att bo med mamma och pappa samtidigt när pappa är så avundsjuk.

Filmens eftertexter började rulla. Mamma reste sig upp. Hon gäspade stort och gick för att ta en dusch. Pappa kom som värsta Gubben i Lådan och satte sig där mamma just suttit.
- Ungar, sa han vänligt, ni gillar väl inte mamma mer än mig va? Visst är det kul att bo här? Ni skulle inte flytta till mammas lägenhet va? Va? Det skulle ni inte va? Han säger va hur många gånger som helst. Edvin ser skuldmedvetet på mig. Han skulle hellre flytta till mamma, få ett playstation, bo mitt i stan och få hemlagad potatismos med korv. Jag harklade mig.
- Nej... Nejdå. Eh, det är väl okej att bo här tror jag... Fast huset är lite läbbigt. Det var tydligen fel sak att säga. Pappa reste sig irriterat och glodde på mig.
- Jaha, men mammas hus är såklart jätteoläbbigt. Han gick ut från huset och smällde igen ytterdörren.
- Pappa! Vänta! Du kan inte bara sticka! PAPPA?! Tänk om han dränker sig i Siljan? Jag blev livrädd och sprang ut i mitt nattlinne. Edvin börjar gråta. Vi huttrade i regnet, och jag sprang ner mot Siljan. Då tändes ett par strålkastare som bländade mig. Bilen rivstartade och stänkte grus på hela mig. Jag fick det i ögonen och blundar. När jag blinkat bort det mesta är han borta. Jag gråter ännu mer. Edvin står där bilen stått innan. Han ser ledset efter bilen. Jag trippar fram på gruset och kramar honom. Jag var plaskvåt och geggig, men det bryr vi oss inte om. Det gjorde ont i fötterna av att gå på gruset och av kyla. Vi står kvar i regnet tills mamma kommer ut i morgonrock och blött hår.
- Kom ungar. säger hon mjukt och föser in oss genom dörren. Så ni ser ut! ropade hon när vi kom in i ljuset. jag tittade ner på mig själv. Mitt regnbågsfärgade nattlinne är tungt av lera och mitt ansikte har strimmor efter tårarna. Mamma dushar av oss innan vi packar våra resväskor och lämnar huset. Kommer vi tillbaka? Jag packar ner alla mina saker. Vi sätter oss i mammas varma bil och åker till hennes lägenhet. Mamma bäddar på golvet i vardagsrummet. Hon läser Lilla huset på Prärien, en av hennes favoritböcker, tills vi somnat.


Några dagar senare sätter jag vant in min nyckel i mammas lägenhet. När jag kommer in ligger posten som vanligt på dörrmattan. Jag tar upp det och bläddrar igenom kuverten. Ett brev till mig och Edvin. Pappas handstil. Jag sväljer och sprätter upp det.  

Kära Elsa och Edvin!

Jag älskar er jättemycket. Jag behöver bara en paus. Jag gillade inte att ni blev rädda på nätterna, jag blev själv rädd när ni blev rädda. När mamma kom och ni verkade gilla henne mer än mig, kände jag mig maktlös. Men jag kommer tillbaka! Då säljer jag skräckhuset och vi flyttar till ett hus eller lägenhet i utkanten av stan. Sedan får mamma och jag göra upp om vem som ska ha er när. Jag älskar er jättemycket! jag kommer igen, var inte oroliga!  

Puss och Kram Pappa.

Dörren slog igen och Edvins röst nådde mig.
- Elsa? Jag vände mig glädjestrålande mot honom.